Jag bad dig att gå för en tid sedan och du gick. Det var ett svårt beslut men för min egen mående , var jag tvungen. Hur ont det än gjorde i min trasiga själ, för samtidigt som du gjorde mig till världens lyckligaste kunde du driva fram mina demoner inom mig och få mig att rasa ner i det svarta hålet. 

Men du kom på julaftons morgon, vi åt lite frukost, sen lade vi oss i sängen och pratade. Efter några timmar steg vi upp, du var på bra humör. Du nynnade Annies song för mig, men du var lite lätt stressad över allt du skulle hinna med.

Vi gick en promenad i kylan och du fick ett samtal. Personen i andra änden var full och förstod inte att den triggade igång din aggression. Du blev bara argare och argare. Jag bad inom mig att Snälla bara lägg på, eftersom det är ju jag som får hantera din ilska.

Är du nöjd med att du verkligen krossade min kärlek till dig? Jag funderar på hur du mår och vad du tänker nu? Vad kände du när du stod över mig och skrek? Jag sitter skräckslagen, livrädd när du står böjd över mig skrikandes med höjd knytnäve.

Jag har verkligen ställt upp och funnits för dig.

När jag ser mig själv i spegeln får jag ångest. Jag undrar vad du skulle tänka ifall du såg mig. Jag har regnbågens mörka färger i ansiktet och på kroppen. 

Du slog sönder mig , tilliten och min kärlek till dig. Allt är bara smulor, frågan är kommer jag någonsin kunna lita på man överhuvudtaget?

 Du vet om min bakgrund, min rädsla och ångest eftersom jag har blivit misshandlad innan.  Ändå höjde du knytnäven mot mig .

Jag är tacksam över 

att jag lever idag 

Eller jag vet inte ifall jag är det, för jag är så tom inombords nu. Allt är verkligen dött inom mig, det enda som lever inom mig är min ångest och demonerna som sliter i mig.

För just nu känns det som jag är den mest ensamma människan i Världen. För jag har ingen att prata med som förstår mig eller mina tankar om livet just nu. 

Allt känns verkligen så hopplöst

Det mesta går bara emot mig nu, hur jag än vrider och vänder på det så så blir inget bra 

Varför ska man kämpa när inget blir bra? 

Jag får ofta höra att kämpa på för det kommer att vända och bli bra

Men när blir det bra? Är det värt att kämpa mer eftersom det kanske inte blir bra för mig

Are we meant to be Angels fallin' or do we live to survive?