Hans beteende har påverkat med mig mer än vad jag förstår.

Men nu har jag öst ur mig precis allt, tankar känslor och det känns både skönt och sorgligt. 

Jag måste sluta kämpa för att han ska älska mig som jag förtjänar. Jag vet innerst inne att han inte bryr dig ett skit om mig eller mina barn. Min pappa känner inte mig. Han vet inget om min uppväxt med mamma, hur jag var när jag var yngre, vad jag har varit med om. Han känner inte mina barn. Han är tyvärr en främling vars namn står på mitt födelse bevis, som jag har träffat 3 gånger igår.

För att jag ska må bättre så skrev jag allt till han och nu släpper jag han

Kommer aldrig mer ringa han fast jag har inte ringt han sen i juli för att se hur lång tid det skulle ta innan han ringde mig. Han tar fortfarande inte ringt. 

Bättre att förstå någon gång än att kämpa i motvind resten av livet