För är min gräns nådd så räcker inte en ursäkt eller någon försonings gåva. Då klipper jag bort personen ur mitt liv. Visst jag kan uppföra mig vuxet ifall jag träffar en sån person i något socialt sammanhang och kallperata. Men jag kommer aldrig ha samma relation till den personen igen, lita på personen eller umgås med som förr. För är mitt tålamod slut och förtroende förstört, är min dörr stängd.  Sen beror det på hur illa personen gjort mig. För är det riktigt illa så är personen som luft för mig och kommer aldrig att finnas igen. Det är min överlevnad att kapa banden helt. För jag tänker inte bli ledsen, trampad på om och om igen.  Tyvärr har min psykolog svårt att förstå hur jag bara kan klippa så men för mig handlar det om att överleva och sluta bli trampad på. 

Ett ex på att kapa banden är detta :

En av mina bästa barndomsvänner, stängde jag ute så. Det var jobbigt just då men nu i efterhand ser jag vår vänskap på ett helt nytt sätt. Allt började med att hennes sambo skrev en natt till mig, en massa olämpliga sexuella saker : om sig själv, om mig, mitt ex och mitt sexliv med mitt ex. Försökte verkligen avstyra det hela genom att fråga var min vän var (hon sov tydligen jämte han) och att jag faktiskt älskar mitt ex, att mitt ex är min bästa vän, själsfrände och den jag skulle vilja bli gammal med. Ingen annan än han vill jag ha.

Någon kväll senare jobbade hon kväll och han ville komma på kaffe. Efter allt han skrev ville jag inte träffa han utan henne.  Rätt obehagligt att han skrev så till sin sambos bästa vän.  Det dröjde någon vecka och jag var verkligen i valet och kvalet ifall jag skulle berätta för henne. 

Till slut så smsade jag att här är inloggning och lösen till min fb, jag vill att du läser vad din sambo har skrivit till mig. För hade jag haft pojkvän/sambo som hade skrivit så till min bästa kompis eller kompis överhuvudtaget, så vill jag veta det. Då letar han ju annat bakom min rygg och kan omöjligt älska mig och värdesätta vår kärlek /relation. Jag vill ju självklart ha en som värdesätter mig, vår relation och kärlek, inte någon som är tillsammans med mig för han inte kan få den han vill ha. Ska jag ha någon igen så ska han prioritera mig, vår kärlek, vårt förhållanden och värdesätta mig. 

Fast hon kunde läsa svart på vitt, att det är han som var på mig och skriver massa skit, så självklart så är ju allt mitt fel. Hur i helvete det kunde vara det? 

Satt länge och funderade på ifall jag hade uppmuntrat han på något sätt och våra gemensamma vänner sa att det är fel på henne och att jag verkligen inte gjort något fel. Det spelade ingen roll vad jag sa till henne så var allt mitt fel. 

Hon om någon som verkligen känner mig, borde veta vilken sorts kille jag faller för och hur jävla knäckt jag var, när min stora kärlek lämnade mig och att hon visste att jag vill ha tillbaka han. 

En period efter försökte jag verkligen vara trevlig när vi sågs men så fort hon tilltalande mig så var hon otrevlig. Så jag undvek henne totalt.  Nu idag ser jag att vår vänskap var mest på hennes vilkor och inte jämlikhet som det ska vara. Hon är väldigt bestämmande och har aldrig fel. Hon hade svårt för att jag hade / har lättare att få en kille eller ett one night stand än henne. Så hon skulle alltid trycka ner mig och hävda sig själv. Det är ingen riktig vänskap det, man ska ju finnas till förvarandra och lyfta upp varandra när det behövs. 

Träffade henne på krogen i höstas och sa hej men inget mer. Då fick jag höra av dom som var ute med henne, att hon beklagat sig över mig. Jag har tydligen ändrat mig och det gillade hon inte. Innan kröp jag för henne, fast det var hon som hade fel. 

Vår vänskap har sina ljusa stunder och vi har gjort mycket roligt men den är över. Och vi kan inte bli vänner igen, aldrig mer. 

Kan faktiskt räkna upp rätt många sådana vänner jag har haft genom åren. Som ska trycka ner mig för att hävda sig själva eller att man duger bara ibland, när det passar dom. Har bett många så kallade vänner om ursäkt för att få behålla vänskapen, fast det är dom som gjort fel eller gjort mig illa. 

Visst jag är på ett sätt stark som person, som har mina åsikter, klär mig som jag vill, gör vad jag vill inom rimliga gränser m. m. 

Men min trasiga barndom har tyvärr gjort mig svag på ett annat sätt. Min stora svaghet är att jag vill bli omtyckt och älskad av alla. Därför har jag haft vänner som tryckt ner mig och hävdat sig själva. Nästan alla killar jag har träffat har tryckt ner mig, det är faktiskt bara mitt senaste ex min stora kärlek, som aldrig har tryckt ner mig som alla andra. Han har däremot försökt att prata förstånd med mig när det gäller ex : min jakt att bli älskad av pappa. Han fick mig att inse att jag inte behöver bli älskad av pappa och att en dag är det försent för pappa att komma.. Det är redan försent. 

Tror mycket av val av vänner och killar som behandlar mig illa är pga mina föräldrar ( mest min mamma), för i mammas ögon är jag helt oduglig som person. Men stackars henne som inte inser att det är hennes fel, för det är hon som uppfostrat mig och min bror. Eftersom mina föräldrar behandlat mig illa så har jag tillåtet mig själv att bli likadant behandlad av vänner och pojkvänner, för jag har inte vetat bättre. Är man van att bli trampad på, utnyttjad och att folk är elaka mot mig, så vet man inte bättre utan bara hoppas att alla tycker om en och vill en väl. För man vill inte se sanningen eftersom den sårar. 

Fast nu är den tiden slut och jag ser allt som varit förr med sorg. Sorg för min kamp att bara bli omtyckt och älskad. 

Sorg för att jag inte insåg att först och främst ska jag älska mig själv för gör jag inte, det är det svårt för andra att älska mig och behandla mig som jag förtjänar.  För älskar man inte sig själv låter man andra behandla en som smuts tyvärr. 

Gör så mitt tålamod tar slut och det tar lång tid, men testa det. För allvarligt så kan jag bli arg och då menar jag arg. Arg så det svartnar för ögonen, jag vet inte riktigt vad jag gör eller säger, tårarna sprutar, skriker så jag blir hes och jag avskyr att bli så arg.

 Händer inte ofta men jag som alla säger är världens snällaste och omtänksamaste person i världen kan bli galen. Går mitt tålamod verkligen i tusen bitar så tyvärr blir jag som den 15-åriga kickers brud jag var mellan 15-20. 

Stans tidning skrev om mig och mina barndoms vänner , hur vi härjade runt och slog ner folk bara för dom kollade på oss. Då hade jag inga gränser utan var bara arg och besviken på att ingen brydde sig om hur jag mådde.  

Driv mig så långt jag blir sån igen, jag lovar dig det är inte roligt för dig. För jag glömmer aldrig och jag kanske inte ger igen med detsamma utan det kanske dröjer nån vecka, månad, några år. 

Men behandlar folk mig snällt och jag får respekt, omtanke, kärlek tillbaka är jag som ett litet lamm. Och världens bästa lojalaste vän.