Rädsla för att bli övergiven
Att säga till någon att man tycker om den personen, är ett oerhört stort steg. Iallafall för mig. Jag säger det aldrig först utan visar det hellre i handling. För säger man det kan man bli avvisad och sårad, för får man inte det svaret man så oerhört gärna vill ha så är det hemskt.

Känns verkligen som någon sliter ut både hjärta och själ ur kroppen på mig, krossar det i 10000 miljoner smulor under personens fötter. Jag blir faktiskt helt förstörd dom få gånger jag är först att berätta hur jag känner det och ifall jag får ett nej.
Det är därför jag knappt aldrig berätta för personen ifall jag har känslor för han. För jag vill helt enkelt inte bli avvisad och få känslan av att inte duga till något. Att jag är en värdelös person. 

Beundrar alla som har berättat för mig hur kära dom är i mig eftersom jag är underbar, vacker, fantastisk och jag vet inte allt. Men så tyvärr vill jag bara vara vän med dom och inget mer. En kille blev så förtvivlad och frågade ifall det berodde på att han inte har barn. Vad nu barn har med ifall jag är kär i han eller inte att göra förstår jag inte. 

Att ha ett förhållande är även extremt svårt för mig. För det första så tappar jag bort mig själv och blir som deras mamma. Ett under att dom får lägga upp maten och tugga den själv, så jag inte gör det oxå. 

Att jag gör allt beror ju på att jag är så oerhört rädd att bli lämnad och övergiven. Har alltid blivit lämna, övergiven och har en känsla av att vara oälskad, att inte duga till något. Därför när går jag in i ett förhållande och gör precis allt så försvinner min egen personlighet. För gör jag allt så kanske jag inte blir övergiven.

Jag måste släppa min rädsla att bli avvisad. För jag är inte värdelös egentligen fast jag får ett nej.
Jag måste våga ha ett förhållande och vara mig själv. För det är ju när jag gör allt som dom överger mig eftersom jag själv försvann... 

Fast idag så släppte jag på min mask och mur och berättade för en, hur jag känner. Tyvärr vänner vara fick jag som svar. Så nu ligger jag i sängen och känner mig helt oduglig / värdelös.skulle aldrig sagt något känner jag, dumma tankar snurrar i huvudet och tårarna rinner. 


Men på ett sätt hoppas jag att han blev glad för alla behöver få höra att det iallafall finns någon som tycker om dom, så där lite extra. 
Hatar verkligen känslan av att vara kär för det blir aldrig som man tänkt sig.