Vissa dagar kan jag tänka att det kommer bli bra, att det  finns ett ljus någonstans i mörkret som tär inombords och att antingen så försvinner demonerna inom mig helt eller så lyckas jag kedja dem så gömmer dom långt inne i en mörk vrå i min själ. Dom senaste tre veckorna har varit ett rent helvete och kaos inom mig. Kaos på jobbet och anhöriga. 

För tre veckor sedan vaknade jag en morgon vid 4 tiden. Hade ett massivt tryck på bröstet, svårt att andas och en smärta som strålade ut ända ut i fingrarna. Fick panik och tänkte nu kommer jag dö av en hjärtinfarkt eller så är det panikångest de lux! Allvarligt och ärligt så känner jag att orken att leva finns inte. Men jag vill inte ge mitt barn samma traumatiska upplevelse som jag fick, när jag hittade min fina ängla vän avliden. 

Så en kompis kom och var hos mig, för hon kunde få gärna hitta mig död eller hålla mig i handen medans jag dör. Hon kom på en gång, kokade te och sen satt vi på balkongen, vi andades i en fyrkant som man ska vid panikångestattacker. För det var ingen hjärtinfarkt utan bara sån ångest. Underbar som hon är så tog hon ledigt från sitt jobb i 2 dagar och tog hand om mig, mitt barn och allt runt omkring. 

Fick akuttid till både läkare och min psykolog, satt hos läkaren och bara grät och ulkade i en papperskorg. Jag vet inte hur många gånger jag har förklarat för dessa AT-läkare hur trasig jag är, hur dåligt jag mår och att min gräns är nådd. Men ingen lyssnar på mig. Denna AT-läkare lyssnade verkligen på mig och tydligen har jag träffat han innan, när han har skrivit läkarintyg på olika saker inom mitt jobb som jag inte klarar av pga utbrändhet, PTSD och annat. Han sjukskrev mig på en gång, kopplade in ett jour team som har ringt 1-2 gånger om dagen och bara för att slippa bli inlagd så fick han en av mina bästa kompisars nummer. Så hon fick ansvaret över mig och jag+barn flyttade hem till henne.

Jag har verkligen rasat ner i botten,  frågan är ifall jag kan må sämre. 

Ingen livslust, inget alls inom mig.. Känns som jag bara famlar mig genom ett becksvart mörker, ett becksvart mörker som ska vara livet. 

Jag har mått dåligt ända sedan jag var liten, aldrig någon som har förstått mig eller mitt inre och alltid fått klara mig själv. 

Men på något sätt har jag lyckats trycka undan mitt dåliga mående, mitt kaos och mina inre demoner. Alltid varit ensam med mitt kaos och livet. Är så trött på att må så här, vara helt själv med alla känslor, demoner och kaos. 

Jag har fått lära mig att vara stark, oberoende av människor för jag blir bara sviken av dom flesta och självständig. 

Men min gräns är nådd med precis allt som livet har gett mig. För jag orkar inte med detta mående, ångest och kaos själv. 

Bara önskar att jag hade en stabil, trygg och lugn man som verkligen fanns/ställde upp för mig och inte sviker, ljuger /lämnar mig. Som bara ligger sked med mig om natten, torkar mina tårar, förstår mig, finns för mig och lyssnar på mig, när det är som värst inom mig. En som verkligen förstår mig, är min trygghet och min fasta punkt.  

En som jag verkligen kan prata om allt med, en som lyssnar på mig när kaos och demoner river inom mig. Finns ingen som kan ge mig dom svaren jag behöver, jag kommer aldrig få dom svaren heller utan jag behöver någon som lyssnar på mig och plockar ihop mitt trasiga jag. Inget annat. 

En man som älskar mig för den personen jag är, acceptera mina fel, brister, som finns och lyssnar på mig när jag behöver det. En som lovar det han håller och aldrig lämnar mig. 

Jag vill ha en som är lite som jag, som man har soffhäng med på helgen, dricker vin/öl, lyssnar på musik, spelar xbox 360, ligger sked, tittar på film och bara pratar om allt och inget. 

Jag är väl medveten om att jag inte kommer bli lycklig, må bra genom ett trollslag bara för jag träffar någon. Men jag skulle må bättre av att veta, ha känslan av att någon älskar mig, som finns för mig, inte lämnar mig och som vill dela sitt liv och vardag med mig. För det är vad jag behöver 

Min största rädsla och osäkerhet är faktiskt att än en gång bli lämnad av någon man verkligen älskar, släppt in på livet, ställt upp för och gjort allt. 

Jag vet att allt i grund och botten beror på min barndom och visst lever mina föräldrar. Men dom har aldrig brytt sig, sett mig, fått känna mig älskad, gett mig trygghet, när det är deras uppgift som förälder att ge mig det. Istället har dom gett mig känslan av att vara oönskad, otrygg och bort vald. 

En av mina största önskningar är att ha en som vill dela sitt liv med mig, en som är trygg, stabil och lugn i sig själv.

En som förstår mig, min rädsla att bli övergiven, som lyssnar på mig(han behöver inte svara på mitt kaos), lugnar ner mig och ger mig tryggheten att veta att jag inte är själv i det becksvarta mörker. Utan han står vid min sida, håller min hand, hjälper mig att resa mig upp när 

jag mår dåligt och tillsammans kan vi hitta ljuset som jag behöver. För jag klarar inte detta själv längre