Det är att ha ett förhållande som är en av mina största rädslor.

Barnes pappa var otrogen mot mig. Men med handen på hjärtat så älskade inte jag han. Han var en flykt från mig själv och mitt dåliga mående. Det första 1 1/2 året var han snäll och omtänksam tills han likt en spindel vävt ett giftigtnät runt mig som inte gick att få bort. Jag mådde dåligt och försökte bygga min lycka på han. Ett sånt förhållande är dömt att misslyckas. Där var det jag som övergav för första och enda gången i mitt liv. 

Ett bra förhållande i mina ögon :

Man ska respektera varandra och varandras olikheter 

Man ska ha tillit, blir det något missförstånd och man blir sotis. Ska man tala om det och det reds ut

Man ska behandla varandra väl med omtanke och kärlek 

Istället för att bråka och skrika, så sätter man sig ner och reder ut osämjan, när det är utrett och man har diskuterat så släpper man det  och blickar framåt 

Man ska verkligen finnas till, peppa och stötta i allt. 

Man ska kunna prata om precis allt utan att känna en inre rädsla att ens partner blir arg på en.

Min blivande man ska även vara min allra bästa vän inte bara min make. 

Men för att jag ska kunna skaffa en pojkvän så måste jag få bort min rädsla av att bli övergiven.

För ju äldre jag blir desto mer känslor människa blir jag, att bli övergiven av den man jag älskar skulle krossa mig.

Har redan älskat 3 män så och alla övergav mig på olika sätt. Det gjorde mig förkrossad.

Jag tror inte att jag skulle klara av att bli övergiven igen av någon jag älskar av hela mitt hjärta och själ.

Men ändå måste jag försöka ge allt en changs , våga tro att det finns någon som stannar kvar hos mig och inte överger mig

Det är så svårt att våga tyvärr 

Men när man inser och förstår sina rädslor, det är först då man kan försöka hitta en lösning på problemet.