För inkasso och kronofogdens krav känns övermäktiga och man ser inte hur man ska kunna bli skuldfri.

Tyvärr börjar man leva endast för dagen och låter allt gå till fogden,för man har känslan att det inte kommer lösa sig med ekonomin ändå. Då spelar det ändå ingen roll att det kommer in mer till skuld berget.

Antingen mår man botten, försöker vända sin livs situation och ekonomi. Eller så fortsätter man trampa vatten och hålla sig flytande.

För 5 år sedan hade jag fått fast jobb med hyfsat bra lön. Det var så skönt att kunna fylla i blanketten för löneutmätning. För det var ju ett stort steg i rätt riktning,att äntligen kunna bli skuldfri. Dom drog mellan 5000 -6000 i månaden, det året fick jag tillbaka ca 15000 på skatten. Skuldberget minskade men jag blev sjukskriven. Långtidssjukskriven och hela jag rasade gång på gång. Nu när jag äntligen har fått tillbaka lite framtidshopp och livsglädje,genom att börja studera. Så strular det eftersom jag inte har betalat. Det är mitt egna beslut och fel, jag har burit mig dumt åt.

Men den som inte har varit med om samma sak förstår inte hur man mår. Speciellt inte när ens familj gärna talar om hur misslyckad och värdelös man är samtidigt som skulderna bara växer. Vänner som aldrig haft en skuld kan inte förstå varför man struntar i allt ,hur det känns när allt är övermäktigt och man kan inte förstå hur man ska kunna lösa allt.

Just idag är känslan av hopplöshet övermäktig. 

Jag är nog så misslyckad som alla säger så varför ska man ens försöka lösa något?