När jag tänker på barnens pappa så var han fel pusselbit gör mig med tanke på vad han utsatte mig för. Jag lämnade han en gång men gick tillbaka för barnens skull. På något konstigt sätt ville jag ändå ge barnen, kärnfamiljen. Det var bland det dummaste jag har gjort, lätt att vara efterklok. Han lovade sig bättra sig och bli snäll mot mig. Sista gången han var hemma innan vi skilde oss, försökte han strypa mig framför barnen som skrek/grät.

Den felande pusselbit gav mig det vackraste jag har: mina älskade barn men han gav mig ett rent helvete.

Visst kan man gå tillbaka 1 gång men oftast är det bara falska löften man får av personen : personen lovar att ändra sig men visst för max 1-2 månader är det bra. Men sen är det samma gamla visa igen, bråk, svartsjuka, psykisk & fysisk misshandel mm.

Jag är glad att jag bara gick tillbaka till barnens pappa 1 gång och inte 7 gånger som många gör. Att hatta så fram och tillbaka är inte bra för barnen. När jag lämnade barnens pappa 2:a gången då hade jag bestämt mig att den pusselbiten passar inte in i mitt livspussel. Aldrig mer att försöka för barnens skull. 

Istället så skapade jag ett nytt livspussel som ensamstående o jag kämpar varje dag.

Varje dag består av olika valmöjligheter = pusselbitar. Det svåra är att välja rätt pusselbit som tar en på rätt håll i livet. 

Sen kikar jag efter den pusselbit som är min bästa vän, min livskamrat, mitt allt..och som kan stå vid min sida när jag behöver det. Den pusselbiten är på ett sätt viktig och ett annat spelar det inget roll.

Men sakta börjar jag hitta rätt pusselbitar i liver