Har alltid tänkt att trots det som mina föräldrar (mest mamma) gjort mot/ behandlat mig och mitt helsyskon så ska man ha kontakt med dom, eftersom alla andra som träffar sina föräldrar. 

Jag kämpade på med att ett fungerande umgänge med mina föräldrar,deras nya respektive, halvsyskon och bonus syskon.

Droppen var påsken 1999 med min så kallade mor.  Hennes dåvarande man var världens underbaraste,han behandlade mig som sitt eget barn, aldrig någon skillnad på sina och mig. Ställde alltid upp när jag behövede hjälp, ringde och kollade hur jag mådde,kom på kaffe, backade upp mig och sa ifrån mot Kärringen när det behövdes.

Hans äldsta son och flickvän hade gjort slut. Eftersom hon inte har sina föräldrar i livet så erbjöd kärringen henne att flytta hem till henne och min bonus pappa. Jättesnällt det säger jag inget om men råkade jag vara där så klockan blev mycket så körde hon hem mig eller var jag sjuk i min astma var jag inte välkommen heller men hos mormor har jag legat sjuk istället.

Den påsken hade bonuspappa sagt att dom skulle ha påskmiddag och vi 4 barn skulle komma inkl ex flickvännen som bodde där. Jag kommer ihåg hur jag satt och väntade att Kärringen skulle höra av sig eftersom jag inte hade körkort och var tvungen att hämtas.

När klockan var ca 14 så ringde jag och undrade ifall middagen var inställd. Bonus pappa svarar Men är inte du sjuk? 

Haha va? Nä jag är helt frisk, svarar jag. 

Då ropar han ilsket på Kärringen: varför har du sagt att din dotter är sjuk? Hon är ju frisk.  Nu har hon ju suttit hemma och väntat på att du ska hämta henne. Så elakt av dig.

Hennes ursäkt var att ifall jag kom skulle det bli för trångt runt bordet och ex flickvännen var ju deprimerad så hon krävde lugn och ro. Ex flickvännen var en bekant till mig och hon fattade ingenting när hon hörde Kärringens förklaring. Det var ju hon som hade gjort slut och mådde bra. Detta var sista gången jag försökte inbilla mig att trots att mamma är konstig och en elak person så älskar hon mig ändå. Det var bara att inse sanningen men hoppet övergav mig inte ändå. 

Jag fortsatte kämpa för pappas kärlek. Jag ringde och hälsade på i alla år. Blundade för att min helbror alltid fick komma bort några timmar och fira jul med pappa och familj. När jag fyllde 17 år ringde faktiskt min lillebror och frågade pappa ifall han hade glömt bort min födelsedag. Eftersom min bror visste hur ledsen jag hade blivit året innan när han inte ringde, men jag råkade höra samtalet. Snällt av min bror att ringa så. När jag fyllde 21 så ringde faktiskt pappa och Grattade på 20 års dagen . Tack men då skulle du ha ringt förra året vilket du inte gjorde. Idag fyller jag 21 sa jag.

Mina barns pappa hånade och skrattade alltid åt mig.  Haha vem fan älskar dig? Jag är bara tillsammans med dig för jag tycker synd om dig. Dina föräldrar ringer dig aldrig eller hälsa på oss, inte ens dom älskar dig eller vill ha med dig att göra. 

Kan skriva hur mycket som helst om dom.

Men just idag Just nu kan jag känna att mycket smärta hade jag blivit besparad Ifall jag hade haft 2 gravar att gå till som 20 + are 

Jag tror faktiskt att jag hade mått bättre idag ..

För idag har jag 2 levande föräldrar, kärringen har jag ingen kontakt med sedan flera år. Jag slutade kämpa för min och pappas relation för 3 år sedan. Jag ringer endast ifall det skulle hända mitt barn som bor hemma något allvarligt. Aldrig annars. Det var då jag upptäckte att våran kommunikation genom åren är ensidig och endast genom mig. 

Fast iår kom han när jag fyllde år och som vanligt när mitt hemmaboende barn fyllde år. Men eftersom vi pratar med pappa/morfar så sällan vet vi inte vad vi ska säga. Det blir så stelt och konstigt. 

Så vad folk än säger känner jag mig traumatiserad av min barndom eftersom dom har gett mig känslan av vara oduglig och värdelös och föräldralös