Har varit så rädd att ifall jag säger ifrån, så förlorar jag dom i min närhet. Ända sedan jag var liten har jag varit rädd att säga ifrån för känslan av att förlora en vän, har varit att jag inte duger eller är omtyckt. Har jag någon gång sagt ifrån har man fått ännu mer skit och blivit ordentligt ned tryckt eller fått en dålig ursäkt som är baserad på lögn.

Jag har lärt mig att uppskatta denna tid jag har varit sjukskriven. För jag har fått så mycket insikt och förståelse för mig själv, tänkande, agerande, mitt liv fram till idag, lärt mig att förlåta vissa personer, lärt mig att klippa bort folk ( hur jobbigt och ont det har gjort/ då infann sig känslan av att det är mig det är fel på,när JAG tog bort folk) och mer och mer säga ifrån och ifrågasätta folks beteende mot mig. Sakta men säkert så sätter jag ner foten.. Håller på att lära mig att sluta såra och ned värdera mig själv. 

För det enda felet jag har är dålig självkänsla, självförtroendet och ett liter barn inombords som  bara vill bli omtyckt och älskad precis som barnet är. 

Dom få människor som verkligen finns och hör av sig,  är så få. Men dom är äkta vänner och tycker om mig precis som jag är och ser ut. 

För jag är egentligen en snygg och fantastiskt Mamma och Vän. Bara synd att folk ser bara till sitt eget Ego och inte kan uppskatta en ärlig och lojal vänskap.  Är även den mest fantastiska flickvän någon kan få, i framtiden kanske.. 

Men min vänskap kan inte köpas i smicker, ursäkter, presenter mm. Det är slut på det nu. 

Jag älskar äntligen mig själv så mycket att jag säger Tack och Adjö till falska människor. 

Visst blir jag ledsen för jag har ju uppskattat deras vänskap och funnits där för dom. Men när dom inte uppskattar min vänskap och finns för mig så bort med dom. För jag är värd så mycket bättre. 

Man kan må bra varje dag och det tänker jag göra. Men man kan inte vara lycklig alla dagar, för livet går upp och ner. Lycka måste man kämpa och jobba för.