Utan vill man och måste man nu påpeka vad någon gör eller levnadssätt. Kan man göra det på ett snyggt sätt. Ifall man nu måste lägga sig i. 

Inte vara småsur i tonen, dömande i både tonläge och blick och jag vet inte allt dom var.

För skulle det bli konsekvenser av något jag gör ( haha finns ingen möjlighet till det ändå), så är det ju jag som fara illa av konsekvensen som drabbar mig. Inte dom! Vad dom än har gjort är inte det min uppgift att lägga mig i, trycka ner och döma dom. Däremot så finns ju en riktig vän för en ifall man drabbas av något. Stöttar, lyssnar och finns för en, inte tvärt om. 

Men fram med saxen och ytterligare 2 personer borta. För ca 1 årsedan hade jag många vänner, såna som jag trodde var nära och kunde lita på och ytliga. Men dom faller bort en efter en, av båda sorterna.

Det är faktiskt skönt, att negativa människor försvinner från mig. Människor som utnyttjat min snällhet, min hjälpsamhet, min tillit, vänskap och mina öron. Har lyssnat på så många men vem har lyssnat på mig ordentligt och försökt att hjälpa mig?? Dom är lätt räknade. 

Jag har faktiskt hellre inga vänner alls än dom som har försvunnit ur mitt liv. Jag trodde det skulle vara jobbigare att ta fram saxen och klippa av vänskapsbanden. Men faktiskt är det inte det. Kan känna att det är lite sorgligt bara, att under så lång tid har man omgett sig med såna människor och trott att man faktiskt var riktiga vänner.

Som gårdagens kväll, tillbringade jag med några nya vänner. Det är såna man vetat vilka det är och hälsar lite ytligt på. Men dom har på ett eller annat sätt gått igenom något som varit jobbigt, eller som jag en trasig uppväxt. 

Med dom kan man verkligen vara sig själv och dom finns verkligen för mig. Eller rättare sagt vi finns där för varandra, oavsett vad det gäller. När vi ses är det inget krav på att man ska vara supersocial utan vill man så finns man bara. Hade en supermysig kväll, vi drack Rom och Cola, Vin och Cider. Lyssnade på musik, pratade, käkade pizza och spelade kort. Det bästa är att knappt ingen sitter med mobilen ute på sociala medier. Utan vi verkligen umgås och när någon pratar så är det ingen som avbryter eller pratar i munnen på den som pratar. Så vi sa det att när vi träffas och festar, är det som ett släktkalas eftersom alla känner sig sedda och hörda.

Är det någon som mår dåligt och behöver prata lite så finns det alltid nån som lyssnar. Alla försöker peppa och vända på det så man ska må bättre. Det är ju det som är sann vänskap. Att ge och ta..

Herregud vad många faser i livet man ska gå igenom innan man mår riktigt bra igen. Men bort med negativ eneegispridande, elaka, ner tryckande människor som vill en illa och bara är avundsjuka... Finns en hemmagjord låt av nån hiphop tjej som mitt barn lyssnar på, Youtube. Sofihja heter hon som artist och låten heter Horungar. Texten är klockren på folk som jag plockat bort sakta men säkert. 

Jag är sakta men säkert på gång mot det bättre och ju mer jag förstår och tar bort desto bättre är det