På måndag eftermiddag var jag på kolonin igen och bara existerade. Helt fantastiskt underbart

Men igår kom ångesten smygandes sakta men säkert. 

Önskar att folk kunde verkligen förstå hur det är att ha och leva med ångest.  Att man inte alltid kan sätta fingret på orsaken till ångesten. Tänk vad lätt det hade varit isåfall. Men det jag vet inte varför

Ikväll tappade jag en av mina nya framtänder så det byggde ju på min ångest ännu mer

Acceptera och förstå att oavsett vad jag gör blir det skit ändå i slutändan

Lixom livet är inte som på

 film med lyckliga slut